Fasa

Upptäcker till min fasa att jag blivit en sån där sur gubbe. Ni vet, en sån där negativ, grinig fan som alla helst vill slippa.
Fast sen när jag tänker efter kommer jag på att sån har jag ju varit de sista tio femton åren så vad är skillnaden.
Jo nu har jag papper på att jag får vara det, en sur grinig gubbe alltså.
Man kan säga att innan så övade jag bara. Det är nog det som gör att jag är så djävla bra på det. Äntligen har jag hittat mitt kall skulle man kunna säga. Är man bra på något ska man vara stolt över det sa min mamma.
Fast jag undrar om hon menade samma saker som jag. Ibland kan jag så här i efterhand få för mig att vi kanske gick lite omlott i den frågan. Nåväl, sånt är livet.
Annars var omlottkjolar trevliga tyckte jag, lätt av- och på-iga till fröjd och gamman för alla parter. Kommer ihåg när strumpbyxorna kom, vilket liv det var. Sexdödare, infektionshärdar och allt vad det nu var.
De som hade mest bekymmer med dom verkade vara damerna själva och bankrånare. Ni har väl sett dom, tjejerna på busshållplatsen, på stan, i köer, som står med handen i midjan och vickar på höfterna.
Ett slags uttryck för extas hade man ju hoppats men det handlade nog mest om att få grenen på strumpbyxorna på rätt ställe.
Bankrånarnas dilemma var av helt annan art. Med de gamla damstrumporna träda över huvudet förvreds anletsdragen till oigenkännlighet men med en strumpbyxorna på huvudet fick du i bästa fall en tjock krage runt nedre delen av ansiktet och ett extra långt öra som hängde i vägen.
Inte alltid det bästa i stressade situationer.
Och hur kom vi nu in på det här ämnet. Inte vet jag men som tur är har jag papper på att jag får hoppa lite i tänket, vara lite gaggig, drälla lite snus här och där och framför allt vara gnällig.
Nu ska jag sätta mig i kyrkan och nynna lite på sånt som var populärt när jag var ung.
Man kanske får en pepparkaka då.
Fars!