hjärnFlödning

Har fått en sån där hjärnflödning igen.
Ni vet när hjärnan flödar över av allt skit som samlats till ingen nytta och sen löser det hela med att släppa alla spärrar och bara låta skiten löpa.
Satt och körde nere i Blekinge igår och hjärnan gick på frihjul, fick syn på en fliscontainer och vips spårade skiten ur.
Tänk om man skulle ha dö på någon och sen vara tvungen att göra sig av med kroppen utan att bli påkommen.
Aha, en fliscontainer stående på en skogsväg någonstans är så klart lösningen. I med kroppen och sen hem och ta en kopp kaffe. Sen kommert flisbilen, hämtar containern och kör till lämplig plats där den fylls med flis.
Eftersom en container är ganska hög är risken att någon kikar ner i den minimal. Sen är skogsbranchen en stressbranch, mycket jobb på liten tid så jag tror inte de dyker ner i den för att kolla.
Alltnog, när den är fylld åker den iväg till ett ställe där den ställs av eller töms bland en massa annan flis. När kroppen väl upptäcks, vilket den ju gör förr eller senare kan det bli svårt att reda ut i vilken container och från vilket område den kom. Smartigt va!
Nu när iden uppkommit återstår ju bara problemet med att testa teorin.
Eftersom jag är en fridens man i själ och sinne stöter jag på problem där. Någon som anmäler sig frivilligt är väl inte att hoppas på men med ett visst fnul har jag kanske funnit en lösning.
Man gör en docka i naturlig storlek och dumpar i en för ändamålet lämplig fliscontainer. Sen är det bara att vänta, förr eller senare dyker det upp någon notis om misstänkta beteenden i någon av våra lokala tabloider som en bekräftelse på att det fungerade.
Hur jag mår annars?
Jo bara bra, tackar som frågar.

min mamma sa att......

Vet du vad min mamma sa? Nä,inte jag heller.
Det värsta är väl att man inte lyssnade så där skitnoga när det begav sig. Fan man hade väl annat för sig än att lyssna på en morsa som kläckte ur sig visheter ( som det senare skulle visa sig).
Man kopplade på ett slags hörselskydd som sorterade bort det som räknades som oväsentligheter då och liksom pejlade in de vanliga varningstecknen.
Arg morsa, uppgiven morsa, ledsen morsa osv, allt för att kunna anta den för stunden passande minen och det rätta svaret.
Precis samma som ungarna kört med under hela sin uppväxt. Fan så fantasilöst, att kopiera farsan. Dom kunde väl hittat på något eget.
Fast antagligen kände morsan igen det hela från sin uppväxt så allt är med andra ord ett plagiat från början till slut.
Man kanske skulle lyssnat lite mer fast som tur är har en hel del fastnat där bak i hjärnbarken.
Morsan visste nog att tids nog får jag lyssna på vad hon sa. Tur bara att hon inte kan säga vad vad det jag sa när hon får rätt.
Vilket händer titt som oftast.
Fan ta kärringen när inte haspen är på.
Vilket på intet sätt syftar på morsan.
Tänk på det ni där ute i stora stygga verkligheten: lyssna alltid på vad era mammor säger.
Vem fan försöker jag lura, man gör som alla ungar, lyssnar med ett halvt öra och konstaterar tonläge och ordflöde. Resten faller undan för att komma tillbaka när man blir äldre och inte nödvändigtvis förståndigare.
Men då ni, då kommer ni inte undan för ungdomens filter fungerar inte på ålderns höst.
Så nu vet ni vad ni har att se fram emot. Det är bara att möta framtiden med en stor portion tålamod och hoppas ni inte sorterat undan för mycket som måste komma ut senare.
Fast hur det än blir är allt bara en del av livets stora helhet och det här inlägget låter skittråkigt när jag läser det så varför i helvete sitter jag här och ödslar tid och energi på att trycka ner tangenterna i rätt följd vilket kan vara nog så svårt när alla hoppar omkring som små hoppetossar som jag alltid undrat hur dom ser ut fast ingen verkar kunna svara på det och egentligen spelar väl inte det så stor roll för jag ska bedöva dom tangenterna alltså och limma fast dom i den ordning jag tycker dom ska vara fast varför berättar jag det för er som inte är intresserade och bara väntar på att jag ska sluta så det gör jag nu.

Bobilhem?

Sitter i bilen och väntar. Sitter i bilen. Sover i bilen. Ligger under bilen och skruvar. På promenad i bilen. Sjuk i bilen.
Det är väl ett snabbt sammandrag av ett liv i bilismens tecken. Allt därmed inte i nämnd ordning utan som livet i allmänhet, lite huller om buller.
Men visst fan har dom spelat en avgörande roll i livet, bilarna mina.
Tror jag tillbringat mer tid i bilarna än hemma och då har jag inte räknat den yrkesmässiga körningen.
Men bilen blev som en skyddande kokong, man kunde sitta där i sin ensamhet och lyssna på musik , sjunga med i texterna för full hals och det var ok. Man kunde sitta där och filosofera när livet i övrigt skitigt ner sig, snacka igenom problem med sig själv och komma på nya vägar att gå vidare i livet. En slags biktstol och psykologsoffa på hjul har det blivit genom åren. Tur att inte allt som sker i en bil registreras, då hade man haft kvar samma bil hela livet. Man hade ju aldrig vågat sälja den.
Frågan är bara hur det blir i fortsättningen.
Med bensinpriset hängande som ett Demokeles svärd över plånboken blir det svårt att motivera lördagspromenader på 20-30 mil bara för att röra på sig.
Tänk när man tog en tripp mellan Stockholm - Malmö bara för att titta på en bil eller ta en fika.
Ack ja det var då det.
Nu får man inskränka sig till att åka till Bro för att hämta en papegoja.
Fy fan, det var roligare förr.